13 oktober, 2009

Uppföljningssamtal och eventuell operation

Mina två månader på ViCan är över och det har gått fort, mycket tack vare den goda gemenskapen i gruppen. På torsdag skall jag på ett uppföljningssamtal där alla jag har haft kontakt med på ViCan skall närvara, samt handläggaren på Försäkringskassan. Jag å min sida kommer att ha min syster med mig för jag vet med mig att jag kommer känna mig pressad, tappa orden och antagligen få ett ångestanfall. Dessutom har hon under de här åren sett hur jag har mått mer eller mindre dagligen eftersom hon har bott hos mig den mesta tiden.

En anledning till att jag gick där var att jag skulle komma igång med något samt att utröna hur mycket jag klarar av med mina händer och min utmattningsdepression för att sedan gå vidare till rehabilitering/arbetsträning. Jag har under de här åren som har gått velat påbörja något men min hälsa har inte varit så bra och de platser som det talats om har inte varit i mitt närområde, vilket inte har gjort det lätt för mig.

Nu känner jag mig bara taggad att komma igång, speciellt om jag får vara med från början på ett nytt projekt som skall starta under vintern eller runt nyår. Det är dock två frågeställningar för min del runt det här som jag vill ha svar på innan jag ropar ja tack och amen:

1) Resor.
Stället kommer att ligga vid Järntorget vilket är en bit för mig att promenera. Jag kan bara åka kommunalt en, max två hållplatser innan jag ligger som en knuten hög i en buske och vomerar, vilket i sin tur resulterar i att jag får ta mig hem och är ett vrak resten av dagen.

2) Dataarbete.
Jag får värk i händerna efter en stunds knattrande på datorn och arbetet som kommer att bli på det här stället innebär en hel del av den varan. Förvisso lite fotograferande också, men inte i den mängden att jag kan sysselsättas konstant med bara det antar jag.
Notera: När jag skriver mail, bloggar eller andra texter tar jag pauser hela tiden, och jag har inte ens igång datorn varje dag.

Angående frågeställning numero uno.
En bra dag när jag skulle gå hemifrån till Lundbykajen och över en gångbro så tog det mig nånstans mellan 15-20 minuter. En av de sämre dagarna närmare 60 minuter - utan överdrift. Jag var så yr och vinglade därför, fick sikta in mig på träd, elskåp, stängsel och räcken längs vägen. När jag kom upp på gångbron som i sig gungar lite när man går på den över Lundbyleden så mådde jag ännu sämre och gick i snigelfart över. Väl framme till huset där ViCan befinner sig fick jag sätta mig på bänken utanför en halvtimme på väldigt darriga ben innan jag kunde gå in och i det närmaste dra mig uppför trapporna och in på mötet med socionomen. Christina i gruppen erbjöd sig att köra mig när hon mötte mig efteråt.

När jag kom med min fråga till en av kvinnorna i teamet om hur jag skulle ta mig till Järntorget när förslaget till denna aktivitet, inte först nämndes, men nästan, och jag fick det rappa svaret: "Du får väl gå!" trots att människan sett hur jag har mått, började jag allvarligt undra hur det var ställt.

Nästa person jag ställde frågan till är ergonom. Hon hade pratat med min läkare som sköter min sjukskrivning samt medicinering och hon meddelade mig att jag skulle prova ut nya mediciner. Jag sa då att det hade han och jag redan beslutat att jag skulle göra vid mitt nästa återbesök som redan är bokat.

När samtalet kom in på arbetsträningen och jag frågade om resorna sa hon något om att medicinerna gör ju att jag mår bättre och då kommer jag kunna klara mer och jag behöver träna på att åka buss och spårvagn. Uppenbarligen hade hon inte så mycket koll. Som sagt tidigare så kan man verkligen inte läsa sig till hur det är att må så här. Medicinerna stabiliserar ångestattackerna men därmed inte sagt att de försvinner helt och att jag genom ett trollslag kommer att kunna leva precis som jag har gjort tidigare så fort jag har fått i mig en tablett.

Jag har tränat på att åka buss och spårvagn en hel del med Jessica, ärligt talat inte så mycket de senaste månaderna, men ändå. Självklart borde detta kunna gå bättre med mediciner, men jag behöver hitta en som inte ger biverkningar i form av näsblod, onaturlig trötthet och jag vet inte allt. Nu har det kommit ut nya på marknaden så jag hoppas att någon av dessa skall hjälpa mig så att jag kan bli människa igen!

Inte för att jag vill stämplas som en första klassens invalido eller panschis men färdtjänst är en möjlighet enligt min läkare som jag har pratat med om detta, allt för att jag skall kunna ha en chans att vara en människa under de timmar jag är på rehaben. Det är den krassa verkligheten. Nu menar jag inte att jag kommer kräva och nyttja färdtjänst varje dag under hela den perioden jag kommer gå där (max 1 år), utan mitt mål är att jag med tiden kommer klara av att ta vagnen tur och retur.

Ergonomen frågade under vårt första möte av två om min sambo kunde köra mig, men han har ju sitt eget jobb att sköta. Vad är det för fråga att ställa? Oavsett om han hade ett jobb eller inte så skall man väl hålla honom utanför det här helt och hållet enligt min mening.

Frågeställning nummer två.
Ergonomen anser att jag skall kontakta min läkare på vårdcentralen för att få en remiss till den handkirurgen som opererade min högerhand 2006 så att denne kan titta på den igen, kanske för att operera om den.
Jag kunde inte hålla tyst såklart och sa (på ett ungefär) följande:
När hon tittade på den ett tag efter att stygnen var tagna och jag hade tränat handen sa hon att jag borde tänka på att byta yrke. Då anser hon nog att hennes arbete är slutfört.

Ergonomen såg lite smått upprörd ut över att jag sa detta och påpekade i sin tur att detta var längesedan och jag har ju faktiskt problem med den ännu. Jag är irriterad för att jag inte fick sagt att alla faktiskt inte blir helt återställda, det gäller ju alla operationer. Ingen läkare kan ju ge 100% garanti.

Hon hade ringt och sökt min läkare men hade inte fått tag i henne utan en sköterska.
"Du hade ju en tid till ortopeden i augusti som du avbokade för handen."
"Ja, jag hade en tid som jag avbokade ja, men det var inte för handen."
"Jo, det var det!"
"Nej, det var det inte. Det var för min vänstra armbåge som under de månaderna som jag väntade på att få en besökstid hade blivit bra, alltså avbokade jag tiden."
"Men du kunde ju gått dit så att de hade kunnat titta på din hand."

Vad ska man säga. Och som Miikka sa häromdagen när jag återberättade detta:
"Hade du ens börjat där nere när det här var aktuellt med en tid till ortopeden?"
"Nej."
"Då så."

Idag var jag på Vårdcentralen och pratade med min husläkare Katrin och nämnde ovanstående angående eventuell omoperation av högerhanden och remissen. När jag nämnde min kommentar om att kirurgens arbete säkerligen ansåg sitt arbete vara avklarat nickade hon instämmande och hon drog på munnen när jag berättade Ergonomen tyckte att jag skulle använda remissen till något annat än vad den var ämnad för. Visst instämde hon med att läkaren inte skulle bli så glad över att jag skulle gått dit med något annat bekymmer än vad som egentligen var tänkt.

Dagens sjukvårdsbesök
... resulterade i en undersökning av båda mina händer. Dels för att hon ville veta i vilka lägen jag hade ont i min högerhand. Sedan förklarade jag att smärtan i den vänstra armbågen var borta, men jag har ingen känsel i lillfinger, ring- och långfinger och till viss del även pekfingret. När hon slog på handleden så kände jag lite smärta, har mindre kraft i vänsterhanden och hon frågade om jag skulle vara beredd på att eventuellt operera om det behövs.

Med andra ord så kanske jag hamnar under kniven. Igen. Osäkert om jag opererar högerhanden igen dock, det får ortopeden svara på. Men att gå igenom operation med lokalbedövning ännu en gång är inget jag ser fram emot över huvud taget.

Dagens middag
Pannbiffar med lök, gräddsås, kokt potatis och rårörda lingon =).
..................................................................
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , och annat intressant

16 september, 2009

Femte veckan; Konsert; Blomsterbud =)

Femte veckan
... av åtta är inledd, och jag går envist till rehaben, trots att jag känner redan på vägen dit att jag inte kommer klara hela dagen. Visst har jag stannat hemma några dagar under den här tiden, men det är lite svårt att komma iväg när man har fullfjädrat migränanfall eller en panikångest som gör att man knappt kommer ut genom porten.

För några veckor sedan mådde jag riktigt illa inne i en av salarna, benen bar mig knappt men jag hängde med huvudet ut genom ett av fönstret för att få luft, koncentrerade mig på andningen men fick gå ut till slut. Christina i gruppen kom efter mig och frågade om hon skulle köra mig hem. Hon följde mig upp till dörren och jag hängde upp jackan, tog av mig skorna och vaknade i nästa sekund på hallgolvet... Ja, vad ska man säga.

Att man svimmar av panikångest är väl inte så vanligt, även om det bevisligen kan hända. Jag har gjort det många gånger under de här åren - hemma, i och utanför affärer, på en buss och spårvagn, hållplatser, i en buske efter att ha hoppat av en spårvagn. Man vill knappast gå runt så här lättpåverkad av sin omgivning, man känner sig utanför till slut, isolerad. Det är fruktansvärt påfrestande både psykiskt och fysiskt för man blir helt utmattad, tömd på energi.

Klassisk musik med stråk
Jag följde med min syrra och lillbrorsa till Konserthuset förra veckan för att lyssna på klassisk musik. Vi satt nästan i mitten på fjärde raden och det var fantastiskt att sitta så nära, men samtidigt jobbigt påfrestande. Jag hade min kamera med mig och kramade nog nästan sönder den när ångesten blev för påtaglig.

När det var paus sprang jag nog ner folk i min iver att lämna salen, men utanför var det än värre, så några minuter senare gick vi in och satte oss igen. Kvällens solist var violinisten Sarah Chang som var väldigt duktig och hennes minspel var fascinerande ;). Gustavo Dudamel som är dirigent är i en klass för sig, hans gester lämnar en inte oberörd direkt, små krumsprång, plötsliga ryck med axlarna och så vidare. Han är en livfull person =).



Efteråt gick vi till Café TinTin för en kopp kaffe och dryftade kvällens föreställning, men vi orkade inte stanna där så länge med tanke på den höga ljudnivån av tjattrande människor.

Tillbaka till ruta 5
På tal om min migrän tidigare så var jag på Cephalea Huvudvärkscentrum inne i stan idag, där jag går på utredning hos Dr Mattias Linde. Jag som hoppades ha minskat ner mina fem diagnoser till fyra fick ett bakslag när han lät meddela att så inte var fallet. Sedan jag var där för fyra månader sedan har jag fyllt i en smärtdagbok där mer än hälften av dagarna ligger på den kraftigare skalan av smärta.

Den femte diagnosen jag ville bli av med är medicinframkallad huvudvärk, och för att bli av med den måste jag minska mitt medicinintag till 9 dagar i månaden (helst färre). Eftersom jag var där den 15 maj första gången borde jag ju självklart ha räknat en månad mellan den 15 maj och 14 juni, och så vidare, inte börjat räkna juni som en helt ny månad. Men det var väl lätt hänt eftersom jag hade en hel månad uppsatt på kylskåpet åt gången.

I vilket fall som helst så skall jag nu minska ner vilket gör det lite tuffare, jag som brukar vakna på natten/tidigt på morgonen med migrän eller får det på kvällen. Enträgen vinner dock, jag har ju lyckats klara mig helt utan mediciner under en lång period... även om jag var lätt mordisk mellan varven ;). Fick utskrivet en smälttablett som heter Maxalt, som komplement till nässprayen. Dessutom skall jag fortsätta med Topimax som förebyggande tills vi träffas igen i januari.

Efter vårt möte tog jag en promenad längs med Avenyn och ner mot Lilla Bommen där jag tog spårvagnen över bron till Backaplan. Jag hade tänkt gå precis hela vägen, men kände behovet av att träna på att åka lite också när jag ändå hade möjlighet. Jag hade pratat med syrran i telefon hela vägen, så vi la på så att jag kunde betala biljetten via sms och jag stod upp på vagnen som jag brukar göra.

Med ett krampaktigt grepp om en stång började så färden över bron med en hygglig fart. Mina ben börjar ge vika och jag får alla de klassiska symtomen för panikångest, börjar tänka på andningen, tittar ut genom fönstret och funderar på vad vi skall äta till middag, förvisso något jag redan hade bestämt, men hur jag kunde ändra receptet. I nästa ögonblick var vi framme vid Backaplan och jag slet upp bakdörren och slängde mig på närmaste bänk där jag satt i nästan en halvtimme innan jag började promenera hem.

Efter en stunds vila på soffan och keliga katter som var sååå utsvultna [läs: inte alls egentligen] gick jag till Apoteket för att hämta den nya medicinen och sen till Willy:s för att handla middagsmat. Just när man kommer in för att ta en korg står en kille och hänger, tuggar tuggummi med öppen mun så högljutt att det överröstar ljudet av tre skramlande kundvagnar som kommer in genom dörrarna. Han glor med slö blick omkring sig och hasar iväg före mig genom grindarna.

I blickfånget får jag blonda dreadlocks som når ner till midjan, en tröja som är alldeles för kort och vid. Jeansen hänger skrämmande lågt på höfterna och över linningen på dessa syns kalsongerna med motivet av bilar på. Som alltid så förundras jag över detta så kallade mode att byxorna skall hänga så långt ner, vem i helvete tycker att det är snyggt egentligen? Jag föredrar att se hur rumpan ser ut på en kille - ergo, dra upp brallorna till den plats där de är ämnade.

Det var rena snurren inne i den affären idag, jag tog vad jag skulle ha så snabbt jag kunde och hamnade i en kassa med en kille som var nästan färdiguppackad och kassörskan sa att hon skulle stänga efter mig. Perfekt. Väl hemma packar jag fort upp varorna och går sedan iväg till rehab för att infinna mig för eftermiddagens Orienteringskurs - och göra klart engelskatestet...

En överraskning med väldoft
Den 2 september låg jag på sängen och vilade men studsade upp när jag hörde Miikkas bil komma körandes på gatan. När han hoppade ur bilen vinkade han att jag skulle gå in och självklart blev jag fundersam över det, men gjorde som han önskade. Några minuter senare kom han in och ger mig en stor bukett med blommor!



Tyvärr gör inte kortet dem riktigt rättvisa i färgerna, de var mer orange i tonen och underbart vackra. Jag har inte ord för hur mycket jag uppskattar den gesten, älskling =D.
...............................................................
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , och annat intressant

21 augusti, 2009

Arbetsträning / rehab

I måndags var det introduktion på rehaben, om man nu kan kalla det för det. Redan när vi samlades utanför byggnaden så märktes det vad vi skulle bli för grupp. Vi har svårt att hålla tyst och skrattar en hel del. Gruppen är ett hopkok av arbetslösa och långtidssjuka personer. För de arbetslösa är det här en ren och skär söka-jobb-aktivitet, för oss sjukskrivna är det en arbetsträning där det skall utrönas vad och hur mycket vi klarar av.

Vi har bland annat introducerats i slöjdsalen av Hans, en gammal byggnadsarbetare. Vid en av hyvelbänkarna stannade han till och började hålla upp verktyg framför sig, mellan tumme och pekfinger, från vänster till höger och tillbaka igen. Han sa inget utan väntade tills någon skulle säga vad det var han höll i. Det var riktigt svårt måste jag säga: Tumstock, hammare, rasp, fil, blyertspenna, såg...

En annan kursledare gav oss ett språktest.


Någon mer än jag som reagerade över särskrivningen? ;)

Den här första veckan har varit riktigt jobbig, höll på att svimma på toaletten nere i verkstan för att ångesten var så kraftig, vomerade och var inte kontaktbar på en lång stund. Lärde mig rätt fort att det inte hjälper mig ett dyft att pressa mig så hårt och försöka vara så duktig hela tiden, utan jag gör det jag orkar - klarar jag inte en hel dag så får jag åka hem helt enkelt.

..................................................

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , och annat intressant

26 juni, 2009

Tabu-Vera med bögslunga

Datasupport med spåkula
Miikka körde mig hem imorse och den första jag möter i porten är såklart Hostas.
"Men hej, Pernilla! Jag har saknat dig. Vet du hur man tar bort automatisk sån-där-data-kommer-iordning-duvetvadjagmenar?"
Eftersom han hade diskuterat detta med mig femtioelva gånger med mig tidigare så visste jag det. Defragmentering. Men jag hade ingen som helst lust att stå där och rabbla upp hur han skulle gå till väga, för han skulle glömma det lika fort, ej heller följa med honom in och göra det åt honom. Vi bestämde att jag skulle titta på det en dag nästa vecka om jag var hemma.

Sorgen är stor världen över
Nu sitter jag på balkongen under mitt lätt solblekta blå parasoll, måsarna skriker, längs gatan kan man urskilja olika musikstilar såsom blues, reggae, dansband och metal. På tal om metal så är det Metal Town i Frihamnen i Göteborg nu i helgen så man borde gå upp på Ramberget och lyssna ;).



Läste på Aftonbladet tidigare att Michael Jackson gick bort igår. Jag var inget stort fan av honom på det viset även om han har gjort bra låtar, självklart är det synd att han har gått bort innan han fick chansen att göra sina planerade avskedskonserter i London.

Tabu-Vera
Gick en snabb runda till torget för att posta några brev, hade glömt att det är marknad, som alltid sista fredagen varje månad. Stod och tittade på väskor när en kille ställde sig bakom mig och bara flåsade mig i nacken. Jag vände på huvudet och flyttade mig ett steg åt sidan, han flyttade efter.
"Står jag i vägen?" Frågade jag.
"Nej nej. Stå du kvar för all del, stå du kvar."
Jag tittade på honom uppifrån och ner och gick därifrån. Tunt slitet hår som flög i vinden, hawaii-skjorta, cityshorts, vita tubsockar i brunbeiga sandaler. Runt handleden satt en bögslunga. Jag är fullt allvarlig och önskar att jag hade min kamera med mig eller åtminstone mobilen i fickan så hade jag fanimej tagit kort på uppenbarelsen.

Den här klädstilen är sådant man skojar om, det är tabu uppifrån och ner. Och vad händer? Vera råkar ut för urtypen.
Jag vet definitivt en som skrattar *kör in naglarna i sidan på Miikka*.

Kattbesök
Gubben [egentligen: Black Forest Chess] kom på besök på balkongen och jag var tvungen att ta kort lite snabbt med mobilen.



Träning
När jag ändå var på torget tänkte jag träna på att åka spårvagn, en hållplats - Wieselgrensplatsen till Vågmästareplatsen. Men det räckte att jag såg en vagn komma åt andra hållet för att panikångesten skulle komma... jag var feg och hoppade över träningen idag. Kan dra med mig syrran på det i helgen och göra som vi gjort tidigare när vi står i var sin ände av vagnen, men det är ändå en trygghet av att veta att hon finns där.

Nyckelknippemannen
Finns en snubbe i huset mitt emot som brukar spänna i för trånga T-shirts och jeans. Det ser mer jobbigt än snyggt ut. I brallorna hänger han sin stora nyckelknippa som för varje steg avger ett klingande ljud. Ett irriterande ljud. Att han orkar höra på oljudet själv är för mig en gåta.

I klipp-och-klistrandets tecken
Helgen tillbringas i syster Jessicas sällskap. Vi har fått lite tillskott av nya alfabet (fonter) och andra dies till Cuttlebugen (skärmaskinen), så här skall skapas! Vi skall även sätta ut lite fler papper och annat på rea och sänka reavaror lite till ;)... om vi kan slita oss från kreativiteten såpass länge vill säga ;).

...................................................................
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , och annat intressant.

18 juni, 2009

Midsommar med en sexuell underton

Midsommarfirande
Skall det månne bli en midsommar i regnets tecken? Denna högtid skall firas med Herr Muskulös och Syster Yster [läs: Miikka och Jessica]. Ingen av oss är väl något fan av att skutta runt en fallossymbol, vilket säkerligen resulterar i att vi tar det lugnt här hemma hos Herrn istället för att springa runt på bygden och leta efter ovanstående resning. If you get my drift.

Uppkopplad = avkopplad
Jag sliter mitt hår för jag har försökt koppla upp mig mot Miikkas bredband med min laptop, men lyckas inte. Ringde supporten på Telia och inte ens de förstår vad det är som krånglar, så jag gav upp. Även om jag vet att jag får använda hans älskade speldator, så är det ändå enklare att sitta med sin egen där man har alla program och annat. Skall kolla upp lite grejer på nätet, spara ner det på mitt USB-minne och kan sen jobba vid köksbordet.

Det är intressant egentligen hur frustrerad, och isolerad, man känner sig så fort man vet att man inte har tillgång till Internet. Man behöver inte kolla något, men man behöver veta att det fungerar om man nu vill surfa.

Kung Arthur
Fick en förfrågan igår genom min site Nightbringer, från en författarinna i USA som skriver fantasyböcker, om jag kan hjälpa henne hitta mer information om en riddare i Arthur-sagan, nämligen Guimoar/Guinguemar. Skall göra detta nu innan jag fortsätter med efterforskningar för mitt eget projekt (som inte har något med Arthur att göra).

Ha en underbar midsommarhelg allihop!
...................................................................
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , och annat intressant.