En anledning till att jag gick där var att jag skulle komma igång med något samt att utröna hur mycket jag klarar av med mina händer och min utmattningsdepression för att sedan gå vidare till rehabilitering/arbetsträning. Jag har under de här åren som har gått velat påbörja något men min hälsa har inte varit så bra och de platser som det talats om har inte varit i mitt närområde, vilket inte har gjort det lätt för mig.
Nu känner jag mig bara taggad att komma igång, speciellt om jag får vara med från början på ett nytt projekt som skall starta under vintern eller runt nyår. Det är dock två frågeställningar för min del runt det här som jag vill ha svar på innan jag ropar ja tack och amen:
1) Resor.
Stället kommer att ligga vid Järntorget vilket är en bit för mig att promenera. Jag kan bara åka kommunalt en, max två hållplatser innan jag ligger som en knuten hög i en buske och vomerar, vilket i sin tur resulterar i att jag får ta mig hem och är ett vrak resten av dagen.
2) Dataarbete.
Jag får värk i händerna efter en stunds knattrande på datorn och arbetet som kommer att bli på det här stället innebär en hel del av den varan. Förvisso lite fotograferande också, men inte i den mängden att jag kan sysselsättas konstant med bara det antar jag.
Notera: När jag skriver mail, bloggar eller andra texter tar jag pauser hela tiden, och jag har inte ens igång datorn varje dag.
Angående frågeställning numero uno.
En bra dag när jag skulle gå hemifrån till Lundbykajen och över en gångbro så tog det mig nånstans mellan 15-20 minuter. En av de sämre dagarna närmare 60 minuter - utan överdrift. Jag var så yr och vinglade därför, fick sikta in mig på träd, elskåp, stängsel och räcken längs vägen. När jag kom upp på gångbron som i sig gungar lite när man går på den över Lundbyleden så mådde jag ännu sämre och gick i snigelfart över. Väl framme till huset där ViCan befinner sig fick jag sätta mig på bänken utanför en halvtimme på väldigt darriga ben innan jag kunde gå in och i det närmaste dra mig uppför trapporna och in på mötet med socionomen. Christina i gruppen erbjöd sig att köra mig när hon mötte mig efteråt.
När jag kom med min fråga till en av kvinnorna i teamet om hur jag skulle ta mig till Järntorget när förslaget till denna aktivitet, inte först nämndes, men nästan, och jag fick det rappa svaret: "Du får väl gå!" trots att människan sett hur jag har mått, började jag allvarligt undra hur det var ställt.
Nästa person jag ställde frågan till är ergonom. Hon hade pratat med min läkare som sköter min sjukskrivning samt medicinering och hon meddelade mig att jag skulle prova ut nya mediciner. Jag sa då att det hade han och jag redan beslutat att jag skulle göra vid mitt nästa återbesök som redan är bokat.
När samtalet kom in på arbetsträningen och jag frågade om resorna sa hon något om att medicinerna gör ju att jag mår bättre och då kommer jag kunna klara mer och jag behöver träna på att åka buss och spårvagn. Uppenbarligen hade hon inte så mycket koll. Som sagt tidigare så kan man verkligen inte läsa sig till hur det är att må så här. Medicinerna stabiliserar ångestattackerna men därmed inte sagt att de försvinner helt och att jag genom ett trollslag kommer att kunna leva precis som jag har gjort tidigare så fort jag har fått i mig en tablett.
Jag har tränat på att åka buss och spårvagn en hel del med Jessica, ärligt talat inte så mycket de senaste månaderna, men ändå. Självklart borde detta kunna gå bättre med mediciner, men jag behöver hitta en som inte ger biverkningar i form av näsblod, onaturlig trötthet och jag vet inte allt. Nu har det kommit ut nya på marknaden så jag hoppas att någon av dessa skall hjälpa mig så att jag kan bli människa igen!
Inte för att jag vill stämplas som en första klassens invalido eller panschis men färdtjänst är en möjlighet enligt min läkare som jag har pratat med om detta, allt för att jag skall kunna ha en chans att vara en människa under de timmar jag är på rehaben. Det är den krassa verkligheten. Nu menar jag inte att jag kommer kräva och nyttja färdtjänst varje dag under hela den perioden jag kommer gå där (max 1 år), utan mitt mål är att jag med tiden kommer klara av att ta vagnen tur och retur.
Ergonomen frågade under vårt första möte av två om min sambo kunde köra mig, men han har ju sitt eget jobb att sköta. Vad är det för fråga att ställa? Oavsett om han hade ett jobb eller inte så skall man väl hålla honom utanför det här helt och hållet enligt min mening.
Frågeställning nummer två.
Ergonomen anser att jag skall kontakta min läkare på vårdcentralen för att få en remiss till den handkirurgen som opererade min högerhand 2006 så att denne kan titta på den igen, kanske för att operera om den.
Jag kunde inte hålla tyst såklart och sa (på ett ungefär) följande:
När hon tittade på den ett tag efter att stygnen var tagna och jag hade tränat handen sa hon att jag borde tänka på att byta yrke. Då anser hon nog att hennes arbete är slutfört.
Ergonomen såg lite smått upprörd ut över att jag sa detta och påpekade i sin tur att detta var längesedan och jag har ju faktiskt problem med den ännu. Jag är irriterad för att jag inte fick sagt att alla faktiskt inte blir helt återställda, det gäller ju alla operationer. Ingen läkare kan ju ge 100% garanti.
Hon hade ringt och sökt min läkare men hade inte fått tag i henne utan en sköterska.
"Du hade ju en tid till ortopeden i augusti som du avbokade för handen."
"Ja, jag hade en tid som jag avbokade ja, men det var inte för handen."
"Jo, det var det!"
"Nej, det var det inte. Det var för min vänstra armbåge som under de månaderna som jag väntade på att få en besökstid hade blivit bra, alltså avbokade jag tiden."
"Men du kunde ju gått dit så att de hade kunnat titta på din hand."
Vad ska man säga. Och som Miikka sa häromdagen när jag återberättade detta:
"Hade du ens börjat där nere när det här var aktuellt med en tid till ortopeden?"
"Nej."
"Då så."
Idag var jag på Vårdcentralen och pratade med min husläkare Katrin och nämnde ovanstående angående eventuell omoperation av högerhanden och remissen. När jag nämnde min kommentar om att kirurgens arbete säkerligen ansåg sitt arbete vara avklarat nickade hon instämmande och hon drog på munnen när jag berättade Ergonomen tyckte att jag skulle använda remissen till något annat än vad den var ämnad för. Visst instämde hon med att läkaren inte skulle bli så glad över att jag skulle gått dit med något annat bekymmer än vad som egentligen var tänkt.
Dagens sjukvårdsbesök
... resulterade i en undersökning av båda mina händer. Dels för att hon ville veta i vilka lägen jag hade ont i min högerhand. Sedan förklarade jag att smärtan i den vänstra armbågen var borta, men jag har ingen känsel i lillfinger, ring- och långfinger och till viss del även pekfingret. När hon slog på handleden så kände jag lite smärta, har mindre kraft i vänsterhanden och hon frågade om jag skulle vara beredd på att eventuellt operera om det behövs.
Med andra ord så kanske jag hamnar under kniven. Igen. Osäkert om jag opererar högerhanden igen dock, det får ortopeden svara på. Men att gå igenom operation med lokalbedövning ännu en gång är inget jag ser fram emot över huvud taget.
Dagens middag
Pannbiffar med lök, gräddsås, kokt potatis och rårörda lingon =).
..................................................................
Läs även andra bloggares åsikter om två månader, vican, vican+, gemenskap, uppföljningssamtal, handläggare, försäkringskassan, ångest, utmattningsdepression, rehabilitering, arbetsträning, utförsäkrad, hälsa, järntorget, kommunalt, buss, spårvagn, data, fotografering, mail, blogg, lundbykajen, elskåp, stängsel, räcke, lundbyleden, socionom, medicinering, invalido, invalid, pensionär, färdtjänst, chans, vårdcentral, remiss, handkirurg, ortoped, operation, karpaltunnelsyndrom, cts, mindre känsel i fingrarna, handleden, lokalbedövning, middag, pannbiff med lök och annat intressant
Inlägg
