Man skall vara frisk för att orka vara sjuk.

I torsdags, när jag skulle till Arbetsförmedlingen för andra gången [se tidigare inlägg], tog jag cykeln, fick en ångestattack just när jag började få vind i håret så att det fladdrade bakom mig, men fick hoppa av och leda den halva vägen. Jag väntade på utsidan tills klockan var några minuter i ett för jag ville inte vara där inne längre än nödvändigt.

Efter att ha suttit på en dåligt stoppad stol och andats djupt i ett tappert försök för att få bukt på hjärtklappningen, kom psykologen. Hon visade vägen genom långa korridorer och jag fick efter en stund börja hålla mig i väggarna för det kändes som om dom kröp allt närmare. När jag klev in på hennes rum kastade jag mer ner i närmaste stol och flåsade.

Med tanke på att jag träffat flera olika personer som är inblandade i mitt liv på olika myndigheter, sammanställde jag en text innan jag gick hemifrån [mest utdrag från ett tidigare blogginlägg] med lite bakgrund om hur jag levt och hur jag upplever utmattningsdepressionen. Hon frågade en del om min vardag och några hypotetiska frågor om ett eventuellt arbete.

Jag påpekade även det fakta att om jag skall ta mig någonstans som inte ligger på gångavstånd så kommer jag (förutsatt att jag ens kommer ut genom porten, det går inte alla dagar):

1) få ångestattack på vägen till arbetsplatsen
2) må dåligt i flera timmar efter att jag har anlänt
3) må dåligt på plats resten av den arbetstid som är kvar
4) få mer ångest på vägen hem
5) vara helt slut resten av dygnet och vänta på en ny vända nästa dag.

Hon sade (dock ej ordagrant):
"Jag tänker meddela din handläggare att du inte borde stå till arbetsmarknadens förfogande. Att du vill arbeta är inte samma sak som att klara av det. Dessutom är det bara dumt att tvinga ut dig, ens på praktik, när du mår såpass dåligt."

Jag bad henne skriva ett utlåtande om detta, eller att min handläggare gör det. Är det något jag har lärt mig av andra [i första hand min far som ligger i strid med Fk] så är det att man skall se till att få allt på papper!

På måndag skall jag träffa min psykiatriker så får vi se hur det blir med sjukskrivningen. Läget är som följer:

• Psykiatrikern och några andra instanser tycker att jag skall arbetsträna (något jag själv vill också).


• Vände mig till Arbetsförmedlingen för att höra mig för om arbetsträningen. Har pratat med min handläggare och även deras psykolog. Den sistnämnde tycker inte att jag skall stå till arbetsmarknadens förfogande.


• A-kassan kommer med största sannolikhet inte bevilja mig ersättning för att söka på ett så litet geografiskt område som det handlar om.


• Psykiatrikern kommer sannerligen inte sjukskriva mig på heltid igen.

Alltså: Jag kommer antagligen vara fortsatt halvtidssjukskriven. Den övriga halvtiden får jag ingen ersättning för. Det vore rimligtvis vara bäst att heltidssjukskriva mig igen med tanke på hur jag mår.

Det är sårande att få kommentarer som: "Men det är väl inget fel på dig, det är klart du skall ut och jobba! Du mår bättre då, vet du." "Gör du någon nytta än då?" Och så vidare.

Det är ett problem: Man ser inte på mig att jag har konstant hjärtklappning, att jag är yr, är gråtfärdig och har svårt att andas. Gråter gör jag, men i ensamhet. Man lär sig fort att dölja detta för omgivningen.

De som står mig allra närmast säger jag alltid till direkt hur jag mår när dom frågar, de har lite mer förståelse... tack gode gud [sade den som inte är troende].

Två turer till Willy:s med fikapaus
Igår förmiddag gick ner till affären för att inhandla mjölk och andra basvaror. Det var nästan folktomt, inga köer, det var underbart. In fort, ta det man ska ha och så ut snabbt genom kassan.

Sandor, hans fru och dotter kom igår på fika. Dottern, Miléa, är 7 månader gammal och går redan! Man får hålla henne i händerna men ändå... Hon har varit snabb i utvecklingen hela tiden och när jag var hemma hos dom i maj stod hon upp när Sandor skulle ta på henne kläder efter blöjbyte, och då var hon 13 veckor! Ser fram emot att träffa dom snart igen =).

Andra turen till Willy:s var efter ett samtal med syrran som kände behov av glass. "Det är ju söndag och allt. Vi kan ta kaffe och glass senare!" Den här gången var det lite mer folk, långa köer... men jag trotsade mina demoner och gick direkt till glassen och ställde mig i kön. Upplevelsen var inte rolig. Jag höll mig i allt från hyllor, frysdiskar, tidningsställ och väl vid kassan klängde jag mig fast i metallisten vid varubandet. Gav kassörskan ett darrigt hej och hon frågade om jag var okej.
"Jadå... har lite ångest men det blir bättre när jag kommer ut."
Hon fick en jädra fart med varorna kunden innan hade lassat upp.

Hem och lämnade glassen och drack lite vatten innan jag på darriga ben cyklade ner till Backaplan för att möta syrran som kom med bussen. Som jag sade till henne så var det tur att jag hade cykeln på hemvägen att luta mig mot... det är en snyggare variant av rullator för en 35-åring =).

Mobilt internet är en styggelse
Har i ett års tid haft mobilt internet från Telenor. Det har krånglat hela tiden. Jag kan acceptera och förstå att man ibland kopplas ner, men inte som jag har vissa dagar (till och med i skrivande stund) att jag kopplas ner så fort jag har loggat in. Det är ytterst irriterande, speciellt om man arbetar mot internet med något och så förlorar man allt.

Ringde till deras kundtjänst igår kväll och killen som svarade lät allmänt uttråkad vilket gjorde att jag nog blev lite mer irriterad. Jag sa att jag hade problem, fick svaret att jag skulle återkomma som idag, måndag, för då var den tekniska avdelningen på plats igen. Jag frågade om jag kunde avbryta abbonemanget med tanke på att jag alltid har haft problem, till och med felsökt med kundtjänst i telefon, fått ett nytt modem men utan förbättring (det beter sig likadant i andra datorer och på andra ställen i stan). Fick svaret att jag då skulle fortsätta betala varje månad tills abonnemanget löper ut (om ytterligare ett år). Fan heller. Jag skrev ett brev som skall postas idag.

Jag vet mycket väl att man inte kan förvänta sig få den utlovade hastigheten och att många är besvikna och irriterade över att det lovas så mycket men inte hålls. Jag behöver inte någon snabb uppkoppling (i så fall hade jag behållit mitt fasta bredband), men jag kräver däremot att jag skall kunna ha en pålitlig och stadig uppkoppling!
...................................................................................................
Läs även andra bloggares åsikter om vettikett, psykolog, psykiatriker, sjukskrivning, försäkringskassan, fk, a-kassan, ångest, arbetsträna, hjärtklappning, arbetsmarknaden, hållplats, willys, glass, telenor, mobill uppkoppling, modem, dongel, fika och annat intressant