SMS med svarstvång

Gröna fingrar - i motvind

Sitter här i vardagsrummet och lyssnar på både regnet och signaturmelodin till komediserien Skål [Cheers]. Jag är egentligen trött men känner att jag fortfarande går på högvarv efter dagens göromål.

Höjdpunkten var på balkongen där jag hade draperat träbordet med några Metro-tidningar på vilka jag placerat ett gäng växter och skott. Jag öppnade påsen med blomjord, drog på mig trädgårdshandskarna och viftade förväntansfullt med fingrarna innan jag började plantera. Efteråt var det, oundvikligt nog, jordrester på tidningarna och jag bar in de växter som var klara. När jag lyfte den sista krukan blåste jorden upp i ansiktet på mig.

Rent instinktivt lyfte jag ena handen för att stryka bort, men smetade istället in det ordentligt med hjälp av jorden som även satt fast på handsken! Jag spottade och fräste och måste onekligen sett rolig ut för den som såg mig, men det bjuder jag på. När jag kom in och såg mig i spegeln påminde jag om den tecknade figuren Plupp i ansiktet.

Mycket väsen för ingenting
Klockan 20.45 slängde jag på mig skor och en munkjacka och gick snabbt ner till Willy:s, som stänger 21.00. Jag tog fram lappen med vad jag skulle handla och tog en korg. För att ta ris var jag tvungen att sätta mig på huk och helt plötsligt hör jag bakom mig:
"Ursäkta, vet du var skorpsmulorna finns?"
När jag ställer mig upp står en skinntorr man där i 60-årsåldern och tittar bland honungen.

"Finns dom inte här bland mjölet så kan du nog hitta dom vid brödet och skorporna."
"Brödet... brödet..." upprepade han som ett mantra. Jag fortsatte med min lista och snek runt hörn och förbi kvarlämnade korgar med en isdansös finess. Jag tror till och med jag fick in ett litet tjusigt hopp där någonstans också.

Ett rop hördes: "Emma! Emma? Vet du var skorpsmulorna står?"

Mannen i fråga stod framför mig i kön en stund senare. Utan skorpsmulor.

En hastig resa
Jag vet inte om jag har berättat det här tidigare, och orkar inte kontrollera det heller, men en kille jag lärde känna litegrann, höll på att skicka sms flera gånger om dagen under en period. Det är ju ingen regel att man måste svara på alla man får direkt eller någonsin för den delen, det är ju upp till mottagaren.

Låt oss för enkelhetens skull kalla honom... Darrebyx. Det är ett konstigt tillmäle kan tyckas, men när jag och syrran mötte honom för ett tag sedan så kunde han inte stå still och bara flinade konstigt när han tittade på mig. I vilket fall som helst, så var det tyst några dagar och fick sen följande:

"Lever du?" och jag svarar med "Ja, gör du?"

Efter ytterligare några dagar skriver han (med stavfel och allt):

Hej, åkte till min pappa idag han måste hastigt resa bort pga bröllopp i släkten han ville jag skulle kolla till hans bostad ibland o jag har kännt m trött och konstig hela dan annars hade jag skickat sms till dig snabbare eftersom du frågade hur jag har det.

"... han måste hastigt resa bort pga bröllopp i släkten..." När jag började läsa den meningen tänkte jag att det är en begravning, någon är sjuk eller liknande, men hans pappa borde väl ha vetat ett tag att ett bröllop var på gång?

mitt hjärta galopperar när jag får mess från dej =)

Jag tänker alltid alltid alltid alltid alltid på dej

Hej, jag vaknade för en stund sen och mår inte bättre =(. Kanske kan ses i helgen istället?

Istället? Vi hade ju inte ens diskuterat något om att ses över huvud taget?!

Hur tror du det känns o skicka meddelanden o aldrig få något svar skulle du själv vilja bli behandlad så nonchalant/arrogant?

Som sagt, om det finns en oskriven lag att man måste svara på precis alla meddelanden just när dom skickats så kan ni väl informera mig. Och om jag hade varit intresserad på något sätt så hade jag ju svarat och velat träffa lille Darrebyx. Han har skickat några till efter det där, men han har, som tur är, varit tyst ett tag.

...................................................................................

Läs även andra bloggares åsikter om vettikett, växter, balkong, plantera, plantering, plupp, willys, sms, och annat intressant