Fantastiska recept och Gammalt blir nytt

Gammalt blir nytt
Jag har en gammal brudkista från 1819 (om man skall tro på årtalet som är målat på insidan av locket). Innan jag magasinerade in allt i min ägo, anno 1997, för att resa till Australien lade jag ner lite saker i den, tillsammans med nyckeln. Sedan jag flyttade till min tvårummare 2001 har den stått på brorsans och farsans företag. Först igår fick pappa öppnat den och kom hit med innehållet jag inte har sett på 11 år ganska exakt. Anledningen till detta var att låset var ett så kallat papegojlås, så den låstes när jag stängde locket, inget jag tänkte på då. Uppenbarligen.

Mormors gamla taklampa (från 1970-talet som på ett sätt är fin, men den är inte i min stil), gamla fönster med insatta speglar, en liten handmålad pall. Det roligaste var ju helt klart gamla fotografier från början av 90-talet tillsammans med negativ av bilder jag skulle vilja ha, så det blir att lämna in dessa för framkallning. En hel hög med brev från min gamla kompis Susanne E, som fick mig att skratta högt när jag läste igenom några. Fann även följande, som jag själv har skrivit.

En gammal vän, låt oss kalla henne Monica, är en matglad typ på cirka 140 kilo. Trots att hon är matglad så är hon ingen vän till matlagningen i sig. Jag tycker synd om hennes man.

En dag hade hon bjudit hem mig och en kille, Stefan, på middag bestående av potatismos och fiskpinnar. Jag stod bredvid när hon gjorde moset och hennes recept är följande:

* En kastrull kokt potatis
* Ca 300 gram margarin, gärna mer
* 0,5 dl grillkrydda
* 5 ägg
* Två häftiga nysningar, ett plus är om vätskor kan tillföras

Ingredienserna blandas med elvisp i några minuter. Fiskpinnarna tillagas i mikrovågsugnen direkt från frysen.

Jag kom, jag såg, jag tipsade Stefan som var ute och rökte, och vi gick hungriga därifrån för att köpa mat på McDonald's istället. Hon sa till mig att jag inget skulle säga till det andra när hon nös så det skvätte ner i moset, men trodde hon verkligen att jag inget skulle säga OCH äta??

En annan minnesvärd händelse från Monicas slabbiga kök, och även denna gången var Stefan inbjuden. Han och Monicas karl satt i vardagsrummet och tjötade och jag höll henne sällskap i köket, om inte annat så för att se vilka underbara tillsatser hon skulle bjuda på denna gång.

* Överkokta makaroner
* Nermalda, stekta fläskkotletter
* Vit sås med mjölklumpar

Mal ner de förstekta kotletterna, låt benen vara kvar. Varva makaroner och kotletter i en ugnsäker form och häll över såsen. Gratinera i mitten av ugnen på 250 grader tills en bränd skorpa uppstår.

Jag gjorde ett tecken till Stefan att det var dags igen, så vi låtsades inte vara så hungriga och smet därifrån så fort det gick.

Jag hittade även en annan skildring som är från 1992 angående vikten av sparsamhet/snålhet.

Ett av de jobb jag har haft var som kafébiträde på Kungälvs sjukhus. Min arbetsgivare, "Stig", var ovanligt snål, men hans fru desto snålare. En dag hade jag tagit med mig några brödskivor hemifrån, pålägget var slut, och jag tänkte att jag kunde ta en ostskiva eller två på jobbet.
"Har du betalt för dom däringa?" hör jag en gnällig röst bakom mig yttra.

Vi hade en lista som vi skrev upp vad vi tagit och personalpriset. Detta drog han sedan av på lönen som betalades kontant i handen. På denna lista skrev han upp 3 ostskivor redan innan jag hann få dom på mina smörgåsar och satt mig för att äta lunch. Han drog av 3,50 från min lön och muttrade nåt om att han nu förlorat försäljningen av 3 hela ostfrallor på grund av mitt tilltag.

Ibland kunde man se hans platta arsle i vädret när han stod över papperskorgarna letandes efter plastmuggar och annat som han kunde diska upp och återanvända, returflaskor och burkar, gärna också engångsbestick. Fanatisk är ett svagt ord i detta sammanhang.

En dag när Stig och hans fru var ute i ett kort ärende kom en dam förbi och undrade om hon fick lämna en liten hög med reklamlappar för ett gott ändamål. Vi som jobbade där gav henne vårt medgivande och lapparna placerades i slutet av bänken, där man drar brickorna. Dessa tog inte upp någon plats över huvud taget.
"Vad är detta? Vem har lagt de häringa där?"
Efter förklaringen hördes
"Egentligen skulle vi ta hyra för det."
För ett par reklamlappar! Det är detta som kallas ekonomi.

Hoppas att ni tagit lärdom! =)
.................................................................................
Läs även andra bloggares åsikter om brudkista, 1800-talet, australien, lås, taklampa, fotografier, brev, matlagning, McDonald's, sparsam, snål, kafeteria, kungälvs sjukhus, personalpris, reklam, ekonomi, vettikett och annat intressant