I maj/juni förra året fungerade ingenting för mig längre, jag hade gått in i väggen, blivit utbränd, fått en utmattningsdepression som den 'rätta' termen egentligen är. Jag har fortfarande stora svårigheter att åka med kommunala medel, får väldigt fort panikångest med allt vad det innebär, så jag kommer kanske en eller två hållplatser och de ligger tätt just här där jag bor. Vissa dagar klarar jag inte ens av att gå ut genom porten för att slänga soporna.
Gå i affärer är en annan sak jag har svårt för också, jag har lärt mig att gå vid de tider som det är lite folk på Willy:s så att jag lätt kan ta det jag skall ha och komma ut, just att stå vid kön är det som tar mest, även om jag lätt får känningar av gryende ångest redan i början av butiken.
Det är ingen lätt uppgift att gå från "duktiga flickan som alltid ställer upp" och som kör på 200% rakt igenom, har svårt att säga nej, folk tar en för given och många respekterar en inte just på grund av att man inte har haft integritet nog att faktiskt säga ”nej, jag kan/vill inte”.
Lite bakgrund
Jag har varit väldigt bra på att sätta en hög ribba för mig själv både hemma och på jobbet under alla år. Nu när jag går på mina kognitiva samtal hos Ann har jag insett att jag har gjort just det sedan jag gick i skolåldern - med en paus under högstadiet när jag var mer revolterande. Min mamma har berättat att jag och min lillebror båda gick med axlarna uppdragna mot öronen när vi skulle gå till skolan och mina axlar har stannat på den nivån... På spänn och innerst inne orolig och stressad, men utåt sett var jag den glada och härliga Veronica. Tänk er att gå så under 20-25 års tid och inte få utlopp för vad man känner.
Inte för det, jag har alltid kunnat prata med mina föräldrar och syskon, men det är inte lätt att förmedla såna saker när man inte är medveten om det själv. Jag har alltid varit social och älskat fart och fläkt, varit impulsiv och kastat mig över utmaningar med en glöd många skulle avundas.
Jag startade min egen firma 2004 och jobbade hårt under några år, satt vid datorn hela dagarna och kvällarna, sov dåligt, hade mer och mer värk i axlarna och en dag kunde jag inte ens hålla i en penna, borsta håret, jag tappade glas som jag diskade... I båda händerna hade jag akut karpaltunnelsyndrom, vilket innebär att en nerv sitter i kläm mellan inflammerade vävnader i handloven.
Jag blev långtidssjukskriven, opererade högerhanden i november 2006 (som än i dag inte är helt okej), tappade kunder och insåg att jag var tvungen att lägga ner företaget. Jag hade problem med karpaltunnelsyndrom flera år tidigare när jag jobbade med registrering, men då blev jag sjukskriven med total vila i tre veckor, men med dagligt arbete vid en dator hjälpte inte den vilan så länge.
I maj 2007 började jag jobba för ett bemanningsföretag i Borås, så med fyra timmars resa varje dag fick jag gå upp klockan fem och kom hem vid åtta ungefär, på detta fick jag för lite sömn och ingen fritid. Duktiga Vera tog på sig för mycket i vanlig ordning och en dag kunde jag knappt komma ut från porten. Jag fick svårt att andas och var yr, men jag tvingade mig att gå iväg till spårvagnshållplatsen och när jag väntade på en vagn fick jag blackout... jag spydde, fick tunnelseende, hörseln försvann med ett sus och jag låg på asfalten helt borta för omvärlden. När jag kom till sans fick jag hjälp till en bänk under ett träd där jag satt och bara skakade. Jag kommer inte ens ihåg hur jag kom hem men jag vet att jag låg i sängen och bara kände för att dö. Jag har ingen dödslängtan så att ta mitt liv skulle väl aldrig ske, men just då mådde jag så dåligt att det hade varit en befrielse.
När jag träffade min husläkare gav hon mig snabbt diagnosen utmattningsdepression. Jag kommer ihåg att hon nämnde att hon hade sett att detta låg på lur, jag har muskelknutor i axlarna och skulderbladen som är typiska tecken och dessa har jag haft länge länge, plus mina sömnproblem. Något år innan såg hon mig rätt in ögonen och frågade
"Är du deprimerad, Veronica?"
Jag svarade direkt nej och tyckte att det var en befängd fråga, men så rätt hon hade.
Missförstådd
Utmattningsdepression låter som om jag ligger till sängs och inte klarar av att le längre, men riktigt så illa är det inte. Jag kan allt dra på smilbanden och förstumma människor i min omgivning med mitt bullrande gapskratt, men på något plan känner jag själv att det inte alltid går på djupet även om jag faktiskt är glad.
Det här är inte jag. Jag känner inte igen mig själv. Allt som oftast får jag känslan av att jag inte är närvarande, jag ser på allting utifrån.
Under en period nu i våras kände jag att allt gick lite lättare, fick inte ångest lika fort när jag gick in i en affär, kunde åka några extra hållplatser när syrran var med mig och distraherade, och så vidare. Men nu är jag sämre igen… Jag är konstant orolig och stressad över ekonomin, min hälsa nu när jag vill börja jobba igen. Frustationen är hög.
Till råga på detta känns det som att folk i min omgivning inte förstår fullt ut hur jag mår, men speciellt myndighetspersoner. Att läsa sig till hur någon enligt normen skall må när denne har panikångest och verkligen förstå i det verkliga livet går inte, men jag har från flera håll nu hört att ”om du åker spårvagn och sitter kvar så lättar det och försvinner”. Fan heller. Det blir värre.
Det spelar ingen roll om jag sitter och andas lugnt ut och in med djupa andetag, försöker tänka på något annat eller rycker näshår, jag bara måste av och sen är jag inte människa igen på flera timmar. Jag och syrran åkte från Länsmansgården men jag kom inte många hållplatser förrän jag fick hoppa av och vomerade i en buske för att jag var så illamående.
Ann har ett uttryck som jag tycker är så träffande – förväntantsångest. Jag vet att jag skall åka buss/spårvagn/bil (även om bil går något lättare) och hjärnan kommer ihåg hur det har varit tidigare gånger och ställer in sig i förväg på att nu händer det något obehagligt. Visst är det så, men ihärdig som jag är har jag promenerat och bara helt plötsligt hoppat på en buss eller spårvagn som varit i närheten, alltså inget jag har planerat, men resultatet är detsamma ändå.
I samtalen med henne har jag insett flera saker med mig själv, och vissa har blivit tydligare nu. Jag oroar mig och stressar i en veckas tid innan jag har ett möte, livrädd att jag skall missa det. Min syrra har märkt det och säger till mig på skarpen ibland, jag är inte medveten om det själv men kan säga det flera gånger om dagen ”på tisdag skall jag till Ann”. Det är ju helt vrickat… har jag alltid varit sån? Att jag har varit deprimerad väldigt länge har jag också insett nu, men jag vet inte varför.
Jag har sjukskrivning på halvtid fram till mitten av september och jag skall ta med mig Jessica, min syster, dit på återbesök för läkaren där verkar inte lyssna riktigt på vad jag säger. På mitt senaste läkarintyg har han skrivit att jag kommer allt längre med spårvagnen och jag undrar var han har fått det ifrån, men jag har inte orkat protestera och begära ett nytt. Man skall vara frisk för att orka vara sjuk. Lyssnar han inte denna gången heller kommer jag begära en annan läkare.
I förra veckan var jag på Arbetsförmedlingen och jag har hamnat i en grupp som kallas ”klargöra”. Det är för arbetslösa som behöver lite extra hjälp om man är handikappad, eller som jag som vill arbetsträna några timmar om dagen för att se hur det går. Problemet är ju nu att jag inte kan ta mig så långt hemifrån. Buss och spårvagn ger ju ingenting, jag kan cykla och gå, men klarar inte av bron över till city, knappt ens när jag sitter i en bil. Med andra ord är mitt geografiska område rätt begränsat. Dessutom kan jag inte jobba med datorer vilket utesluter telefonväxlar och kontorsarbete; inte heller affärer, vilket gör att urvalet av plats är väldigt reducerat.
Mannen på Arbetsförmedlingen kom med en fråga jag undrar om han ens tänkte igenom när han sa den. Jag berättade att jag har lättare för att åka med i en bil än att åka kommunalt även om det inte alltid går smärtfritt.
”Du har ingen som kan köra dig?”
Jag bara tittade på honom och höjde ögonbrynen i förvåning. Vad trodde han, att jag har en privat chaufför som bara väntar på att nådig frun skall behöva hans tjänster? Dessutom skall man då ha någon som kan lämna mig på en arbetsplats för att hämta mig igen några timmar senare. Upphör man egentligen någonsin att förvånas när det gäller myndigheter?
Indirekt och inofficiellt menade han att det bästa hade varit om jag väntade med att arbetsträna till dess att jag kan ta mig längre bort, detta på grund av att a-kassan inte kommer godkänna att jag söker inom ett så litet område, speciellt geografiskt men även yrkesmässigt. Jag skulle begära ett läkarutlåtande från honom som sköter min sjukskrivning… men enligt honom är jag nog fullt frisk vid det här laget *djup ironi*. Hans största önskan är att jag skall återgå till heltidsarbete snarast - tro mig, det är min också - men riktigt så enkelt är det inte.
Kommentarerna "skärp dig" och "ta dig i kragen" har ingen som helst verkan utom att göra mig irriterad. Tro mig, OM det hade hjälpt hade jag varit bra för länge sedan. Ren vilja kan göra mycket för en människa, men i vissa lägen fungerar det faktiskt inte.
Och den som kommenterat min sjukskrivning som "semester över sommaren", "när skall du börja jobba då?" och liknande, kan ta sig i arslet, eller ännu hellre göra som chimpansen i tidigare inlägget. Hoppa upp och gnid för fan.
Allvarligt talat så är jag så väldigt trött på personer som aldrig varit i denna sitsen och som har åsikter om hur jag faktiskt borde må och göra med mitt liv. Jag är rätt säker på att jag kommer att må lite bättre om jag får lösa allt i min egen regi utan att få höra goda råd som stämmer mer på er själva än mig.
...................................................................................
Läs även andra bloggares åsikter om
vettikett,
utmattningsdepression,
deprimerad,
panikångest,
sjukskrivning,
myndigheter,
intressant
................................................................................
...................................................................................
Inlägg
