Ett halvår senare

Efter påstötningar från olika håll, och självklart eget intresse, är jag nu åter i tjänst på bloggen. Ett halvår senare...

En snabbis
Jag är fortfarande sjukskriven, skall förhoppningsvis börja på rehabilitering i augusti. Jag har mycket ångest och problem med att åka kommunalt ännu, men mår på andra sätt mycket bättre, tack vare stöd och kärlek från Miikka =).

Höjdskräcken
Vi har varit på bio några gånger och även på Liseberg - något jag inte trodde var möjligt att jag skulle klara, men viljan finns =D. Jag älskar bergochdalbanor, vilket Miikka också gör, många jag känner klarar inte av dem eller vill inte åka något alls, så lyckan att träffa en likasinnad är stor ;).

Själv "faceade jag mina demoner" vad gäller min rädsla för höjder. På kvällen åkte han ensam upp i Höjdskräcken (man åker upp längs sidan på ett 60 meter högt torn, betraktar utsikten i några sekunder och släpps sedan ner mot marken i hög fart). När han kom ner såg han lyrisk ut och skulle upp igen. Han fick det hela att verka så enkelt och trevligt att jag bestämde mig på en hundradels sekund att följa med.

När jag satte mig i stolen och spände fast bygeln över axlarna undrade jag i mitt stilla sinne om jag var riktigt klok. Varför sitter jag, som knappt kan stå på en stol utan att bli darrig i knäna, i den där hemska saken? Jag kramade den stoppade bygeln så hårt att händerna gjorde ont och jag kände hur magen knöt sig när vi började åka uppåt.
"Åh, titta ner!" Säger Miikka glatt.
"Fan heller!" Jag starrbligade rakt ut över stan, men såg knappt något för jag hade tunnelseende.
Plötsligt släpptes vi rakt ned mot avgrunden och jag gallskrek. När vi väl hade stannat och jag hade fått av mig bygeln och på något konstigt sätt krånglat mig ner från sätet koncentrerade jag mig på att sätta ena foten framför den andra, jag hörde Miikka säga något, men det lät som om jag hade huvudet i vatten, det brusade, hjärtat slog som en hammare och det stack i hela kroppen.

Både panikångest och höjdfobi som triggats igång samtidigt är inget jag kommer satsa på igen. Aldrig. Han ledde zombien [läs: mig] mot en bänk där jag satt och försökte komma till sans. Det var det sista jag åkte den dan och bortsett från helvetesturen upp i skyn så hade jag en väldigt bra dag på Liseberg. Ångestkänslor och illamående hade jag mer eller mindre hela tiden, köerna var jobbiga, hur korta de än var, men jag bet ihop för roligt hade jag ändå =). När vi åkte hem till honom så kände jag mig stolt över mig själv - jag hade varit en hel dag på Liseberg bland allt folk och jag dog inte när jag åkte Höjdskräcken. Man måste se till det positiva ;).

Spårvagnsresorna
Jag och syrran underhåller våra franska naglar, för femte året, och åker sålunda en gång i månaden till Hammarkullen där Martin bor. (Nej, han är inte bög. Ja, det är en karl som gör naglarna. Ja, han har ett annat jobb också. Jag lovar, han är inte bög, han har fru och barn. Och så vidare.)

Senast vi åkte dit var sista helgen i maj, något vi måste skriva upp i våra kalendrar så att vi undviker just den helgen. Detta är andra året på rad som vi lyckats pricka in det. Hammarkullefestivalen.

Vi kom nätt och jämnt med på en spårvagn från Brunnsparken, och några hållplatser senare, vid Gamlesta'n blev en trång vagn ännu trängre. En tjej ställde sig och ropade att alla fick gå längre in för de skulle minsann uppträda och hade redan väntat sju vagnar. Jag kände mig gröngul i ansiktet och började prata med syrran för att få annat att tänka på. En hemsk resa...

Väl framme i Hammarkullen fick vi sicksacka oss fram bland allt folk. Syrran började hoppa över trästaketen och jag gick mellan kravallstaketen. Jag stod och andades djupt några gånger när jag väl kommit förbi allt folk och inväntade Jessica som just då skulle gränsla ett staket i en väldigt (o)graciös stil. När hon såg mig började jag, i takt med musiken, gå marsch med huvudet åt sidan och en snygg honnör åt hennes håll. Poliserna en bit därifrån gjorde tummen upp och flinade, så något gjorde jag väl rätt.

Rehab och Göteborgshumor
Miikka släppte av mig vid huset där jag skall börja på rehabilitering i mitten av augusti (i mån av plats) igår morse. Jag hade ett snabbt möte med en tjej som berättade om hur de jobbade, förhörde sig om min sjukdomsbild och visade runt mig i lokalerna (som tog två minuter). Det sista jag såg var träslöjdssalen som låg i ett garage.

En kvinna stod i ett mindre rum och arbetade med en liten trälåda, hon såg livrädd ut när vi kom in och ställde sig med ryggen mot oss och vred sig allt eftersom vi rörde oss i rummet. Tjejen jag träffade (som jag glömt namnet på) visade små trälådor med lock och väggskåp i olika utföranden och säger glatt:
"Det är obligatoriskt att göra en låda och ett skåp under tiden man går här. Och du får ta med dem hem!"

Jag och Miikka lunchade ihop igår på Ramberget [uttalas: rammberjet]. Vi satt och njöt av solen på en träbänk och bakom oss gick vägen upp mot toppen. Ett medelålders par och en yngre kvinna passerar och den äldre kvinnan proklamerar, med en grov utbölingsdialekt med skorrande R, och en handviftning mot andra sidan älven något i stil med:
"Där borta, det röda huset, är lustigt. Du förstår, vi har en speciell sorts humor här i Göteborg..."

Jag och Miikka tittade på varandra och försökte hålla oss från att skratta. Hans kommentar senare var ju klockren:
"Vi i Göteborg? Anammar man den göteborgska humorn så fort man flyttar hit? Dessutom känner väl alla i hela landet till vad göteborgshumor är för något?"

Barometerskalle
Mådde bra tidigare idag, men nu när regnet kom och åskan med den fick jag migrän på köpet. Inget anfall i den bemärkelsen, men illamående och skruvstädskänsla... ska ta en nässpray med Zomig nasal och slänga mig på hans sköna säng några minuter. Jag har ätit Imigran i många år mot migrän, men för snart en månad sedan var jag på Cephalea Huvudvärkscentrum inne i stan och fick fem diagnoser ställda.

1. Migrän utan aura
2. Migrän med aura
3. Basilär migrän
4. Spänningshuvudvärk
5. Medicinframkallad huvudvärk

Den sistnämnda borde vara borta vid det här laget, för jag har inte den konstanta huvudvärken kvar och det har gått 2 månader sedan jag började med "avgiftningen". Det var tufft som satan att inte ta några värktabletter över huvud taget på sex veckor, några gånger var jag nästan redo att begå mord för att få äta mediciner. Nu tar jag bara när jag absolut måste, om ens då vissa gånger. Jag känner ju lätt skillnad på om det blir något långvarigt eller inte.

Fick träffa Mattias Linde, en läkare som är väldigt väl ansedd när det gäller migränfrågor (apotekaren som gav mig medicinen han hade skrivit ut var helt lyrisk över detta faktum att jag har fått träffa Doktor Linde personligen), och han sa att jag får äta medicin, men max 9 dagar per månad. Nu äter jag förebyggande medicin (som egentligen är mot epilepsi) och fyller i en "dagbok" hur mycket huvudvärk jag har från dag till dag och om jag har tagit medicin.

It can only get better =).
.................................................................
Läs även andra bloggares åsikter om tjänst, sjukskrivning, rehabilitering, kommunalt, höjdskräcken, bio, liseberg, bergochdalbana, torn, fobi, tunnelseende, avgrund, zombie, panikångest, spårvagn, hammarkullen, göteborgshumor, göteborg, ramberget, hammarkullefestivalen, brunnsparken, gamlestaden, marsch, polis, kravallstaket, träslöjd, barometer, migrän, zomig nasal, nässpray, basilär migrän, cephalea och annat intressant.