Femte veckan; Konsert; Blomsterbud =)

Femte veckan
... av åtta är inledd, och jag går envist till rehaben, trots att jag känner redan på vägen dit att jag inte kommer klara hela dagen. Visst har jag stannat hemma några dagar under den här tiden, men det är lite svårt att komma iväg när man har fullfjädrat migränanfall eller en panikångest som gör att man knappt kommer ut genom porten.

För några veckor sedan mådde jag riktigt illa inne i en av salarna, benen bar mig knappt men jag hängde med huvudet ut genom ett av fönstret för att få luft, koncentrerade mig på andningen men fick gå ut till slut. Christina i gruppen kom efter mig och frågade om hon skulle köra mig hem. Hon följde mig upp till dörren och jag hängde upp jackan, tog av mig skorna och vaknade i nästa sekund på hallgolvet... Ja, vad ska man säga.

Att man svimmar av panikångest är väl inte så vanligt, även om det bevisligen kan hända. Jag har gjort det många gånger under de här åren - hemma, i och utanför affärer, på en buss och spårvagn, hållplatser, i en buske efter att ha hoppat av en spårvagn. Man vill knappast gå runt så här lättpåverkad av sin omgivning, man känner sig utanför till slut, isolerad. Det är fruktansvärt påfrestande både psykiskt och fysiskt för man blir helt utmattad, tömd på energi.

Klassisk musik med stråk
Jag följde med min syrra och lillbrorsa till Konserthuset förra veckan för att lyssna på klassisk musik. Vi satt nästan i mitten på fjärde raden och det var fantastiskt att sitta så nära, men samtidigt jobbigt påfrestande. Jag hade min kamera med mig och kramade nog nästan sönder den när ångesten blev för påtaglig.

När det var paus sprang jag nog ner folk i min iver att lämna salen, men utanför var det än värre, så några minuter senare gick vi in och satte oss igen. Kvällens solist var violinisten Sarah Chang som var väldigt duktig och hennes minspel var fascinerande ;). Gustavo Dudamel som är dirigent är i en klass för sig, hans gester lämnar en inte oberörd direkt, små krumsprång, plötsliga ryck med axlarna och så vidare. Han är en livfull person =).



Efteråt gick vi till Café TinTin för en kopp kaffe och dryftade kvällens föreställning, men vi orkade inte stanna där så länge med tanke på den höga ljudnivån av tjattrande människor.

Tillbaka till ruta 5
På tal om min migrän tidigare så var jag på Cephalea Huvudvärkscentrum inne i stan idag, där jag går på utredning hos Dr Mattias Linde. Jag som hoppades ha minskat ner mina fem diagnoser till fyra fick ett bakslag när han lät meddela att så inte var fallet. Sedan jag var där för fyra månader sedan har jag fyllt i en smärtdagbok där mer än hälften av dagarna ligger på den kraftigare skalan av smärta.

Den femte diagnosen jag ville bli av med är medicinframkallad huvudvärk, och för att bli av med den måste jag minska mitt medicinintag till 9 dagar i månaden (helst färre). Eftersom jag var där den 15 maj första gången borde jag ju självklart ha räknat en månad mellan den 15 maj och 14 juni, och så vidare, inte börjat räkna juni som en helt ny månad. Men det var väl lätt hänt eftersom jag hade en hel månad uppsatt på kylskåpet åt gången.

I vilket fall som helst så skall jag nu minska ner vilket gör det lite tuffare, jag som brukar vakna på natten/tidigt på morgonen med migrän eller får det på kvällen. Enträgen vinner dock, jag har ju lyckats klara mig helt utan mediciner under en lång period... även om jag var lätt mordisk mellan varven ;). Fick utskrivet en smälttablett som heter Maxalt, som komplement till nässprayen. Dessutom skall jag fortsätta med Topimax som förebyggande tills vi träffas igen i januari.

Efter vårt möte tog jag en promenad längs med Avenyn och ner mot Lilla Bommen där jag tog spårvagnen över bron till Backaplan. Jag hade tänkt gå precis hela vägen, men kände behovet av att träna på att åka lite också när jag ändå hade möjlighet. Jag hade pratat med syrran i telefon hela vägen, så vi la på så att jag kunde betala biljetten via sms och jag stod upp på vagnen som jag brukar göra.

Med ett krampaktigt grepp om en stång började så färden över bron med en hygglig fart. Mina ben börjar ge vika och jag får alla de klassiska symtomen för panikångest, börjar tänka på andningen, tittar ut genom fönstret och funderar på vad vi skall äta till middag, förvisso något jag redan hade bestämt, men hur jag kunde ändra receptet. I nästa ögonblick var vi framme vid Backaplan och jag slet upp bakdörren och slängde mig på närmaste bänk där jag satt i nästan en halvtimme innan jag började promenera hem.

Efter en stunds vila på soffan och keliga katter som var sååå utsvultna [läs: inte alls egentligen] gick jag till Apoteket för att hämta den nya medicinen och sen till Willy:s för att handla middagsmat. Just när man kommer in för att ta en korg står en kille och hänger, tuggar tuggummi med öppen mun så högljutt att det överröstar ljudet av tre skramlande kundvagnar som kommer in genom dörrarna. Han glor med slö blick omkring sig och hasar iväg före mig genom grindarna.

I blickfånget får jag blonda dreadlocks som når ner till midjan, en tröja som är alldeles för kort och vid. Jeansen hänger skrämmande lågt på höfterna och över linningen på dessa syns kalsongerna med motivet av bilar på. Som alltid så förundras jag över detta så kallade mode att byxorna skall hänga så långt ner, vem i helvete tycker att det är snyggt egentligen? Jag föredrar att se hur rumpan ser ut på en kille - ergo, dra upp brallorna till den plats där de är ämnade.

Det var rena snurren inne i den affären idag, jag tog vad jag skulle ha så snabbt jag kunde och hamnade i en kassa med en kille som var nästan färdiguppackad och kassörskan sa att hon skulle stänga efter mig. Perfekt. Väl hemma packar jag fort upp varorna och går sedan iväg till rehab för att infinna mig för eftermiddagens Orienteringskurs - och göra klart engelskatestet...

En överraskning med väldoft
Den 2 september låg jag på sängen och vilade men studsade upp när jag hörde Miikkas bil komma körandes på gatan. När han hoppade ur bilen vinkade han att jag skulle gå in och självklart blev jag fundersam över det, men gjorde som han önskade. Några minuter senare kom han in och ger mig en stor bukett med blommor!



Tyvärr gör inte kortet dem riktigt rättvisa i färgerna, de var mer orange i tonen och underbart vackra. Jag har inte ord för hur mycket jag uppskattar den gesten, älskling =D.
...............................................................
Läs även andra bloggares åsikter om rehab, migrän, panikångest, svimma, affär, buss, spårvagn, hållplats, isolerad, psykiskt, fysiskt, utmattad, energi, klassisk musik, stråk, konserthuset, göteborg, kamera, solist, sarah chang, gustavo dudamel, tintin, kaffe, föreställning, cephalea, huvudvärk, diagnos, smärtdagbok, medicinframkallad huvudvärk, mattias linde, maxalt, nasspray, topimax, avenyn, backaplan, lilla bommen, dreadlocks, mode, engelskatest, blommor, blomsterbud, överraskelse, överraskning, väldoft, gest och annat intressant