Jag hälsar och går in och vänder mig om när jag hör käbbel bakom mig. Ingela hade försökt stänga dörren framför näsan på Jessica utan att höra sig för vem hon var men syrran var snabb och hade smitit in.
"Ehh... vem är du?" Frågade Ingela.
Jessica räckte fram handen för att hälsa. "Jag är Veronicas syster Jessica."
Ingela ville inte hälsa utan tittade sig runt i salen på de andra och på mig och såg helt nollställd ut, men kände sig till slut nödgad till att skaka hand.
Och så började tjafset.
Hon fick inte vara där. Ordet sekretess haglade ett oändligt antal gånger över oss. Och jag höjde rösten till slut och sa bestämt att jag insisterade på att hon skulle vara kvar, JAG ville det för jag mådde inte bra och ville ha hennes stöd. Ingela sa då att jag skulle ha meddelat detta innan att jag ville att min syster skulle följa med så att de kunde ta ställning till detta, eftersom de nu var helt oförberedda. Jag sa då att jag mådde inte bra på morgonen och behövde ha henne med mig för att ens kunna komma dit över huvud taget och då snörpte hon på munnen och blev tyst några sekunder innan hon började med sekretess igen.
Både jag och syrran vände oss samtidigt till min handläggare från Försäkringskassan som jag satt bredvid och frågade honom om det var okej att hon var med och han sa bara att han håller sig utanför diskussionen. Det riktigt lös om honom att han tyckte att hela situationen tedde sig löjlig.
Inger från Arbetsförmedlingen kom in och skulle sätta sig, såg plötsligt Jessica och hajade till och såg sig frågande omkring och undrade vem hon var. Ingela sa: "Veronica insisterar på att hennes syster är med som stöd här idag."
Efter många om och men gav de tillåtelse att hon fick stanna under följande förutsättningar - vilka upprepades minst fem gånger:
1) Hon skulle bara lyssna
2) Hon fick inte yttra sig
Vi tittade på varandra och som vanligt förstod vi varandra så väl, så väl. Vi hade väl egentligen räknat med detta innan. När Jessica tog fram min filofax som hon hade i sin handväska och en penna för att börja anteckna i lös flera ögonpar till längre bort längs bordet. Detta gillades inte.
Och så började Ingela läsa upp om min bakgrund och alla anställningar... Nedan kan ni läsa Jessicas anteckningar i min filofax.
Barndom, banklån, utbildning, anställningar, allt läses upp för 6 personer. Starkt motstånd mot att jag är närvarande. Skall vara tyst annars måste jag gå ut. Känsla av utsatthet och naken för deras sterila uppräkning.
Stark fientlighet. Inflikade en gång vid påpekande om tandvärk "drog ut visdomstand", "yrsel hit vid gångbron". Klockan 14.27 fick jag gå ut.
Varför förnekas stöd till Veronica vid detta möte? Man pratar om sekretess att de ville bli upplysta om en extra person närvarande. Det är Veronica som blir uthängd för främmande personer. Var är medkänslan och empatin? Det är som om de är rädda för vad jag skall säga till dem om situationen på ViCan plus uppräkningen av förflutet medans tre personer sitter och kladdar figurer.
Min närvaro fann ingen acceptans utan väckte fientlighet. Krav på munkavle är förunderlig. Arg i flera minuter innan om det var lämpligt att jag var där.
"Sitt, var tyst. Säg inget, annars får du gå ut."
Säger en del om att det skall föras en monolog, ej en dialog. Deras uppfattning och hur de känner henne på två månader under en halvtid.
Jag? Ett helt liv.
Det intressanta i kråksången är att de inte får lov att hindra någon, i detta fallet mig, att ta med någon annan att närvara, och de får definitivt inte lov att kasta ut någon! Och vad hade hon sagt? Jo, detta:
1) "Ni skulle haft en overhead."
(När Ingela själv påpekade mängden av information hon läste upp.)
2) "Hon fick dra ut en visdomstand."
(När jag sitter med ångest och försöker andas och inte får fram varför jag hade frånvaro en viss dag.)
3) "Veronica var jätteyr på väg hit vid gångbron."
(Vid en kommentar att jag ibland var sen på mornarna och de inte riktigt lyssnade på när jag förklarade att jag har svårt för broar, och syrran väl vet hur jag har det med den saken och hon förtydligade.)
Saken är den att det hade varit bra om hon hade varit kvar eftersom hon är mitt extra minne, om jag nu kan uttrycka mig så.
Genomgång
Efter att Ingela hade läst upp socionomens papper på flera sidor, så gick Hans igenom min närvaro i slöjdsalen. Hela kursen var på 8 veckor på 25% och jag var där halva den tiden ungefär. Målet var att man skulle göra tre saker (en låda, ett skåp och ett väggkar), men jag hann med den första lådan.
Jag var duktig och han uppfattade inte att jag hade ont mer än när jag sa att jag hade det. Det var dumt av mig att jag inget sa då om det, men hade människan befunnit sig mer i salen bland oss som arbetade där så hade han nog sett både ett och annat. Det är inte särskilt ansträngande att använda en bandsåg eller slipmaskin, men när man slipar för hand och får vila händerna var femte tag, men han inte är där att se det kan jag inte göra något åt.
"Jag spydde flera gånger på toaletten, men jag gick inte och gnällde om det." Sa jag, och då gick ordet snabbt vidare till nästa person.
Madeleine hade vi i Arbetslivsinriktad orientering - söka jobb, skriva meritlistor, studiebesök. Jag har än i dag ingen aning om vad svenska-, matte- och engelskatesterna hade för funktion i sammanhanget. Jag vet inte med på alla studiebesöken som gjordes, kände väl dels att jag inte behövde utsätta mig för att gå i Coop Forum, som jag inte har något intresse av, när jag knappt kan gå och handla där. Hon såg inte alltid att jag mådde dåligt på studiebesöken, men om jag går utomhus, som när vi var på Botaniska trädgården, så kan det knappast jämföras med en dag i salen när jag hänger med huvudet utanför fönstret och hyperventilerar. Det är två helt skilda miljöer. Hon såg nog inte att jag höll mig i de andra, i väggar eller räckena, eller nästan ramlade i trapporna när jag var på Göteborgs Operan, men hon noterade att jag mådde väldigt dåligt på Hälsodisken för att jag gick ut flera gånger och höll på att svimma. Christina fick tillåtelse att köra mig hem.
Mona, arbetsterapeut och ergonom om jag inte missminner mig, såg nöjd ut när hon frågade om jag hade börjat med någon medicin, vilket jag har. När hon drog efter andan och rättade till papprena förstod jag vad som komma skulle och eftersom hon satt på samma samma sida av bordet som mig, men på andra änden, vred jag mig på stolen så att jag hade henne rakt framför mig. Min handläggare från Fk drog stolen lite bakåt så att han inte hamnade i vägen.
Tiraden var något i stil med följande:
"Jag har pratat med läkare och sköterska och har fått beskedet att Veronica fick en remiss skriven i maj 2009 till ortopeden för problem med armbågen som var sammankopplat med karpaltunnelsyndrom. I augusti fick hon en tid som hon avbokade. En ny tid till september sändes ut som hon också avbokade och remissen sändes tillbaka."
Hon tystnade och tittade upp på mig och jag väntade i någon sekund innan jag svarade.
"Det stämmer inte."
"Nähä?" Hon spände blicken i mig och sträckte på sig och snörpte på munnen.
"Nej. För jag hade inga problem med karpaltunnlar då, endast min vänstra armbåge. Anledningen till att jag tackade nej till remissen var att armbågen kändes bra efter de månaderna av väntan på att få en tid. Nu har jag däremot ingen känsel i de här fingrarna [visar lill-, ring- och långfingret] antagligen för att ulnarisnerven fortfarande ligger i kläm i armbågen, men när man har karpaltunnelsyndrom som så är det de här fingrarna som är drabbade [greppar tummen, pek- och långfinger]. Min läkare har skickat en ny remiss till ortopeden angående detta, men även för att de skall titta på min högerhand så att DE får besluta om den behöver opereras igen eller inte."
Tystnad uppstod. Mötet avslutat efter några menlösa fraser.
Vem känner min kropp bäst. Jag själv eller en arbetsterapeut som träffat mig två gånger och suttit på sin sida av ett skrivbord och ställt frågor?
"Hur tycker du att din familj och dina vänner uppfattar dig nu när du är arbetslös?"
Deras inställning till varför folk är på ViCan borde ändras. ALLA är inte där på grund av arbetslöshet. Jag kom dit via Försäkringskassan och det borde ju säga dem något.
Arbetsträning
Jag och Jessica hade direkt efter ett enskilt möte med handläggaren från Försäkringskassan som definitivt gav mer än det föregående. Jag frågade honom om han hade fått information om stället där ViCan ville att jag skulle arbetsträna, vilket han inte hade, så jag drog en snabb information om vad det innebar. Även att det skulle bli mycket jobb med data och problem för mig att resa.
Han tyckte direkt att jag skulle vara någonstans på närmare håll och med tanke på att så många vid årsskiftet kommer bli utan sjukpenning så är det bra om jag kommer igång snarast, så att jag redan är inne i det. Jag blir kallad i början av november till ett möte där en representant från Af och en från Fk kommer närvara, för att gå igenom vad jag behöver på en arbetsplats - ett vilorum, inte för mycket ljud, till exempel. Allt är ju individuellt.
Syrran fick en idé när hon satt där - biblioteket! Och varför inte? Det är ju faktiskt bra =). Det är gångavstånd dit, det är lugnt och skönt, det är folk i rörelse... Minimum i tid för att börja arbetsträna är 10 timmar i veckan och det tyckte han var en bra början, för det var i genomsnitt det jag var närvarande på ViCan och det är ingen idé att lägga på för mycket timmar direkt, bättre att trappa upp.
Jag är riktigt taggad av hela idén med biblioteket och hoppas det går vägen.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar