Uppföljningssamtalet

Efter att ha ätit lunch och druckit kaffe promenerade jag och Jessica ner till Lundbykajen, vi gick samma väg jag brukade gå när jag skulle till ViCan [bortsett från de gånger Miikka eller Christina körde mig]. Mot Backaplan, förbi det nybyggda området Porslinsfabriken, gångbron över Lundbyleden mot Lundbykajen. Vi kom fram precis klockan 14.00 när Ingela öppnar dörren till salen där vi skall sitta.

Jag hälsar och går in och vänder mig om när jag hör käbbel bakom mig. Ingela hade försökt stänga dörren framför näsan på Jessica utan att höra sig för vem hon var men syrran var snabb och hade smitit in.
"Ehh... vem är du?" Frågade Ingela.
Jessica räckte fram handen för att hälsa. "Jag är Veronicas syster Jessica."
Ingela ville inte hälsa utan tittade sig runt i salen på de andra och på mig och såg helt nollställd ut, men kände sig till slut nödgad till att skaka hand.
Och så började tjafset.

Hon fick inte vara där. Ordet sekretess haglade ett oändligt antal gånger över oss. Och jag höjde rösten till slut och sa bestämt att jag insisterade på att hon skulle vara kvar, JAG ville det för jag mådde inte bra och ville ha hennes stöd. Ingela sa då att jag skulle ha meddelat detta innan att jag ville att min syster skulle följa med så att de kunde ta ställning till detta, eftersom de nu var helt oförberedda. Jag sa då att jag mådde inte bra på morgonen och behövde ha henne med mig för att ens kunna komma dit över huvud taget och då snörpte hon på munnen och blev tyst några sekunder innan hon började med sekretess igen.

Både jag och syrran vände oss samtidigt till min handläggare från Försäkringskassan som jag satt bredvid och frågade honom om det var okej att hon var med och han sa bara att han håller sig utanför diskussionen. Det riktigt lös om honom att han tyckte att hela situationen tedde sig löjlig.

Inger från Arbetsförmedlingen kom in och skulle sätta sig, såg plötsligt Jessica och hajade till och såg sig frågande omkring och undrade vem hon var. Ingela sa: "Veronica insisterar på att hennes syster är med som stöd här idag."

Efter många om och men gav de tillåtelse att hon fick stanna under följande förutsättningar - vilka upprepades minst fem gånger:
1) Hon skulle bara lyssna
2) Hon fick inte yttra sig
Vi tittade på varandra och som vanligt förstod vi varandra så väl, så väl. Vi hade väl egentligen räknat med detta innan. När Jessica tog fram min filofax som hon hade i sin handväska och en penna för att börja anteckna i lös flera ögonpar till längre bort längs bordet. Detta gillades inte.

Och så började Ingela läsa upp om min bakgrund och alla anställningar... Nedan kan ni läsa Jessicas anteckningar i min filofax.

Barndom, banklån, utbildning, anställningar, allt läses upp för 6 personer. Starkt motstånd mot att jag är närvarande. Skall vara tyst annars måste jag gå ut. Känsla av utsatthet och naken för deras sterila uppräkning.

Stark fientlighet. Inflikade en gång vid påpekande om tandvärk "drog ut visdomstand", "yrsel hit vid gångbron". Klockan 14.27 fick jag gå ut.

Varför förnekas stöd till Veronica vid detta möte? Man pratar om sekretess att de ville bli upplysta om en extra person närvarande. Det är Veronica som blir uthängd för främmande personer. Var är medkänslan och empatin? Det är som om de är rädda för vad jag skall säga till dem om situationen på ViCan plus uppräkningen av förflutet medans tre personer sitter och kladdar figurer.

Min närvaro fann ingen acceptans utan väckte fientlighet. Krav på munkavle är förunderlig. Arg i flera minuter innan om det var lämpligt att jag var där.
"Sitt, var tyst. Säg inget, annars får du gå ut."
Säger en del om att det skall föras en monolog, ej en dialog. Deras uppfattning och hur de känner henne på två månader under en halvtid.

Jag? Ett helt liv.

Det intressanta i kråksången är att de inte får lov att hindra någon, i detta fallet mig, att ta med någon annan att närvara, och de får definitivt inte lov att kasta ut någon! Och vad hade hon sagt? Jo, detta:

1) "Ni skulle haft en overhead."
(När Ingela själv påpekade mängden av information hon läste upp.)

2) "Hon fick dra ut en visdomstand."
(När jag sitter med ångest och försöker andas och inte får fram varför jag hade frånvaro en viss dag.)

3) "Veronica var jätteyr på väg hit vid gångbron."
(Vid en kommentar att jag ibland var sen på mornarna och de inte riktigt lyssnade på när jag förklarade att jag har svårt för broar, och syrran väl vet hur jag har det med den saken och hon förtydligade.)

Saken är den att det hade varit bra om hon hade varit kvar eftersom hon är mitt extra minne, om jag nu kan uttrycka mig så.

Genomgång
Efter att Ingela hade läst upp socionomens papper på flera sidor, så gick Hans igenom min närvaro i slöjdsalen. Hela kursen var på 8 veckor på 25% och jag var där halva den tiden ungefär. Målet var att man skulle göra tre saker (en låda, ett skåp och ett väggkar), men jag hann med den första lådan.

Jag var duktig och han uppfattade inte att jag hade ont mer än när jag sa att jag hade det. Det var dumt av mig att jag inget sa då om det, men hade människan befunnit sig mer i salen bland oss som arbetade där så hade han nog sett både ett och annat. Det är inte särskilt ansträngande att använda en bandsåg eller slipmaskin, men när man slipar för hand och får vila händerna var femte tag, men han inte är där att se det kan jag inte göra något åt.
"Jag spydde flera gånger på toaletten, men jag gick inte och gnällde om det." Sa jag, och då gick ordet snabbt vidare till nästa person.

Madeleine hade vi i Arbetslivsinriktad orientering - söka jobb, skriva meritlistor, studiebesök. Jag har än i dag ingen aning om vad svenska-, matte- och engelskatesterna hade för funktion i sammanhanget. Jag vet inte med på alla studiebesöken som gjordes, kände väl dels att jag inte behövde utsätta mig för att gå i Coop Forum, som jag inte har något intresse av, när jag knappt kan gå och handla där. Hon såg inte alltid att jag mådde dåligt på studiebesöken, men om jag går utomhus, som när vi var på Botaniska trädgården, så kan det knappast jämföras med en dag i salen när jag hänger med huvudet utanför fönstret och hyperventilerar. Det är två helt skilda miljöer. Hon såg nog inte att jag höll mig i de andra, i väggar eller räckena, eller nästan ramlade i trapporna när jag var på Göteborgs Operan, men hon noterade att jag mådde väldigt dåligt på Hälsodisken för att jag gick ut flera gånger och höll på att svimma. Christina fick tillåtelse att köra mig hem.

Mona, arbetsterapeut och ergonom om jag inte missminner mig, såg nöjd ut när hon frågade om jag hade börjat med någon medicin, vilket jag har. När hon drog efter andan och rättade till papprena förstod jag vad som komma skulle och eftersom hon satt på samma samma sida av bordet som mig, men på andra änden, vred jag mig på stolen så att jag hade henne rakt framför mig. Min handläggare från Fk drog stolen lite bakåt så att han inte hamnade i vägen.

Tiraden var något i stil med följande:
"Jag har pratat med läkare och sköterska och har fått beskedet att Veronica fick en remiss skriven i maj 2009 till ortopeden för problem med armbågen som var sammankopplat med karpaltunnelsyndrom. I augusti fick hon en tid som hon avbokade. En ny tid till september sändes ut som hon också avbokade och remissen sändes tillbaka."

Hon tystnade och tittade upp på mig och jag väntade i någon sekund innan jag svarade.
"Det stämmer inte."
"Nähä?" Hon spände blicken i mig och sträckte på sig och snörpte på munnen.
"Nej. För jag hade inga problem med karpaltunnlar då, endast min vänstra armbåge. Anledningen till att jag tackade nej till remissen var att armbågen kändes bra efter de månaderna av väntan på att få en tid. Nu har jag däremot ingen känsel i de här fingrarna [visar lill-, ring- och långfingret] antagligen för att ulnarisnerven fortfarande ligger i kläm i armbågen, men när man har karpaltunnelsyndrom som så är det de här fingrarna som är drabbade [greppar tummen, pek- och långfinger]. Min läkare har skickat en ny remiss till ortopeden angående detta, men även för att de skall titta på min högerhand så att DE får besluta om den behöver opereras igen eller inte."

Tystnad uppstod. Mötet avslutat efter några menlösa fraser.

Vem känner min kropp bäst. Jag själv eller en arbetsterapeut som träffat mig två gånger och suttit på sin sida av ett skrivbord och ställt frågor?
"Hur tycker du att din familj och dina vänner uppfattar dig nu när du är arbetslös?"

Deras inställning till varför folk är på ViCan borde ändras. ALLA är inte där på grund av arbetslöshet. Jag kom dit via Försäkringskassan och det borde ju säga dem något.

Arbetsträning
Jag och Jessica hade direkt efter ett enskilt möte med handläggaren från Försäkringskassan som definitivt gav mer än det föregående. Jag frågade honom om han hade fått information om stället där ViCan ville att jag skulle arbetsträna, vilket han inte hade, så jag drog en snabb information om vad det innebar. Även att det skulle bli mycket jobb med data och problem för mig att resa.

Han tyckte direkt att jag skulle vara någonstans på närmare håll och med tanke på att så många vid årsskiftet kommer bli utan sjukpenning så är det bra om jag kommer igång snarast, så att jag redan är inne i det. Jag blir kallad i början av november till ett möte där en representant från Af och en från Fk kommer närvara, för att gå igenom vad jag behöver på en arbetsplats - ett vilorum, inte för mycket ljud, till exempel. Allt är ju individuellt.

Syrran fick en idé när hon satt där - biblioteket! Och varför inte? Det är ju faktiskt bra =). Det är gångavstånd dit, det är lugnt och skönt, det är folk i rörelse... Minimum i tid för att börja arbetsträna är 10 timmar i veckan och det tyckte han var en bra början, för det var i genomsnitt det jag var närvarande på ViCan och det är ingen idé att lägga på för mycket timmar direkt, bättre att trappa upp.

Jag är riktigt taggad av hela idén med biblioteket och hoppas det går vägen.

Uppföljningssamtal och eventuell operation

Mina två månader på ViCan är över och det har gått fort, mycket tack vare den goda gemenskapen i gruppen. På torsdag skall jag på ett uppföljningssamtal där alla jag har haft kontakt med på ViCan skall närvara, samt handläggaren på Försäkringskassan. Jag å min sida kommer att ha min syster med mig för jag vet med mig att jag kommer känna mig pressad, tappa orden och antagligen få ett ångestanfall. Dessutom har hon under de här åren sett hur jag har mått mer eller mindre dagligen eftersom hon har bott hos mig den mesta tiden.

En anledning till att jag gick där var att jag skulle komma igång med något samt att utröna hur mycket jag klarar av med mina händer och min utmattningsdepression för att sedan gå vidare till rehabilitering/arbetsträning. Jag har under de här åren som har gått velat påbörja något men min hälsa har inte varit så bra och de platser som det talats om har inte varit i mitt närområde, vilket inte har gjort det lätt för mig.

Nu känner jag mig bara taggad att komma igång, speciellt om jag får vara med från början på ett nytt projekt som skall starta under vintern eller runt nyår. Det är dock två frågeställningar för min del runt det här som jag vill ha svar på innan jag ropar ja tack och amen:

1) Resor.
Stället kommer att ligga vid Järntorget vilket är en bit för mig att promenera. Jag kan bara åka kommunalt en, max två hållplatser innan jag ligger som en knuten hög i en buske och vomerar, vilket i sin tur resulterar i att jag får ta mig hem och är ett vrak resten av dagen.

2) Dataarbete.
Jag får värk i händerna efter en stunds knattrande på datorn och arbetet som kommer att bli på det här stället innebär en hel del av den varan. Förvisso lite fotograferande också, men inte i den mängden att jag kan sysselsättas konstant med bara det antar jag.
Notera: När jag skriver mail, bloggar eller andra texter tar jag pauser hela tiden, och jag har inte ens igång datorn varje dag.

Angående frågeställning numero uno.
En bra dag när jag skulle gå hemifrån till Lundbykajen och över en gångbro så tog det mig nånstans mellan 15-20 minuter. En av de sämre dagarna närmare 60 minuter - utan överdrift. Jag var så yr och vinglade därför, fick sikta in mig på träd, elskåp, stängsel och räcken längs vägen. När jag kom upp på gångbron som i sig gungar lite när man går på den över Lundbyleden så mådde jag ännu sämre och gick i snigelfart över. Väl framme till huset där ViCan befinner sig fick jag sätta mig på bänken utanför en halvtimme på väldigt darriga ben innan jag kunde gå in och i det närmaste dra mig uppför trapporna och in på mötet med socionomen. Christina i gruppen erbjöd sig att köra mig när hon mötte mig efteråt.

När jag kom med min fråga till en av kvinnorna i teamet om hur jag skulle ta mig till Järntorget när förslaget till denna aktivitet, inte först nämndes, men nästan, och jag fick det rappa svaret: "Du får väl gå!" trots att människan sett hur jag har mått, började jag allvarligt undra hur det var ställt.

Nästa person jag ställde frågan till är ergonom. Hon hade pratat med min läkare som sköter min sjukskrivning samt medicinering och hon meddelade mig att jag skulle prova ut nya mediciner. Jag sa då att det hade han och jag redan beslutat att jag skulle göra vid mitt nästa återbesök som redan är bokat.

När samtalet kom in på arbetsträningen och jag frågade om resorna sa hon något om att medicinerna gör ju att jag mår bättre och då kommer jag kunna klara mer och jag behöver träna på att åka buss och spårvagn. Uppenbarligen hade hon inte så mycket koll. Som sagt tidigare så kan man verkligen inte läsa sig till hur det är att må så här. Medicinerna stabiliserar ångestattackerna men därmed inte sagt att de försvinner helt och att jag genom ett trollslag kommer att kunna leva precis som jag har gjort tidigare så fort jag har fått i mig en tablett.

Jag har tränat på att åka buss och spårvagn en hel del med Jessica, ärligt talat inte så mycket de senaste månaderna, men ändå. Självklart borde detta kunna gå bättre med mediciner, men jag behöver hitta en som inte ger biverkningar i form av näsblod, onaturlig trötthet och jag vet inte allt. Nu har det kommit ut nya på marknaden så jag hoppas att någon av dessa skall hjälpa mig så att jag kan bli människa igen!

Inte för att jag vill stämplas som en första klassens invalido eller panschis men färdtjänst är en möjlighet enligt min läkare som jag har pratat med om detta, allt för att jag skall kunna ha en chans att vara en människa under de timmar jag är på rehaben. Det är den krassa verkligheten. Nu menar jag inte att jag kommer kräva och nyttja färdtjänst varje dag under hela den perioden jag kommer gå där (max 1 år), utan mitt mål är att jag med tiden kommer klara av att ta vagnen tur och retur.

Ergonomen frågade under vårt första möte av två om min sambo kunde köra mig, men han har ju sitt eget jobb att sköta. Vad är det för fråga att ställa? Oavsett om han hade ett jobb eller inte så skall man väl hålla honom utanför det här helt och hållet enligt min mening.

Frågeställning nummer två.
Ergonomen anser att jag skall kontakta min läkare på vårdcentralen för att få en remiss till den handkirurgen som opererade min högerhand 2006 så att denne kan titta på den igen, kanske för att operera om den.
Jag kunde inte hålla tyst såklart och sa (på ett ungefär) följande:

När hon tittade på den ett tag efter att stygnen var tagna och jag hade tränat handen sa hon att jag borde tänka på att byta yrke. Då anser hon nog att hennes arbete är slutfört.

Ergonomen såg lite smått upprörd ut över att jag sa detta och påpekade i sin tur att detta var längesedan och jag har ju faktiskt problem med den ännu. Jag är irriterad för att jag inte fick sagt att alla faktiskt inte blir helt återställda, det gäller ju alla operationer. Ingen läkare kan ju ge 100% garanti.

Hon hade ringt och sökt min läkare men hade inte fått tag i henne utan en sköterska.
"Du hade ju en tid till ortopeden i augusti som du avbokade för handen."
"Ja, jag hade en tid som jag avbokade ja, men det var inte för handen."
"Jo, det var det!"
"Nej, det var det inte. Det var för min vänstra armbåge som under de månaderna som jag väntade på att få en besökstid hade blivit bra, alltså avbokade jag tiden."
"Men du kunde ju gått dit så att de hade kunnat titta på din hand."

Vad ska man säga. Och som Miikka sa häromdagen när jag återberättade detta:
"Hade du ens börjat där nere när det här var aktuellt med en tid till ortopeden?"
"Nej."
"Då så."

Idag var jag på Vårdcentralen och pratade med min husläkare Katrin och nämnde ovanstående angående eventuell omoperation av högerhanden och remissen. När jag nämnde min kommentar om att kirurgens arbete säkerligen ansåg sitt arbete vara avklarat nickade hon instämmande och hon drog på munnen när jag berättade Ergonomen tyckte att jag skulle använda remissen till något annat än vad den var ämnad för. Visst instämde hon med att läkaren inte skulle bli så glad över att jag skulle gått dit med något annat bekymmer än vad som egentligen var tänkt.

Dagens sjukvårdsbesök
... resulterade i en undersökning av båda mina händer. Dels för att hon ville veta i vilka lägen jag hade ont i min högerhand. Sedan förklarade jag att smärtan i den vänstra armbågen var borta, men jag har ingen känsel i lillfinger, ring- och långfinger och till viss del även pekfingret. När hon slog på handleden så kände jag lite smärta, har mindre kraft i vänsterhanden och hon frågade om jag skulle vara beredd på att eventuellt operera om det behövs.

Med andra ord så kanske jag hamnar under kniven. Igen. Osäkert om jag opererar högerhanden igen dock, det får ortopeden svara på. Men att gå igenom operation med lokalbedövning ännu en gång är inget jag ser fram emot över huvud taget.

Dagens middag
Pannbiffar med lök, gräddsås, kokt potatis och rårörda lingon =).
..................................................................
Läs även andra bloggares åsikter om två månader, vican, vican+, gemenskap, uppföljningssamtal, handläggare, försäkringskassan, ångest, utmattningsdepression, rehabilitering, arbetsträning, utförsäkrad, hälsa, järntorget, kommunalt, buss, spårvagn, data, fotografering, mail, blogg, lundbykajen, elskåp, stängsel, räcke, lundbyleden, socionom, medicinering, invalido, invalid, pensionär, färdtjänst, chans, vårdcentral, remiss, handkirurg, ortoped, operation, karpaltunnelsyndrom, cts, mindre känsel i fingrarna, handleden, lokalbedövning, middag, pannbiff med lök och annat intressant