Gaston är borta

Gaston är borta och kvar är en vilsen matte. Det är så jag känner mig, vilsen och illamående. Jag sörjer Gaston som jag fick låta somna in igår, jag kan inte sluta gråta... Efter att ha funderat över dagen och pratat med katternas uppfödare Marianne tog jag beslutet.

Han var den typen av katt som inte hade klarat av att flytta till någon annan och jag själv hade inte klarat av att lämna bort honom och inte veta från dag till dag hur han mår. Det här låter nog lite hysteriskt för någon som inte har haft husdjur själv, men med den personligheten och känsligheten han hade så hade det inte fungerat.

Miikka sa häromdagen att det är bättre att han får somna in, och innerst inne visste jag väl detta, men jag ville vara riktigt säker först och inte bara rusa in i ett beslut som jag kanske ångrar. Vilket jag gör - såklart, men för hans skull var det det enda alternativet.

Kent körde mig, Gaston och Jessica till Blå Stjärnan vid 17-tiden igår. Kent väntade utanför när vi kom in i ett rum. En underbar sköterska var med, hon förklarade hela vägen vad som händer eftersom ingen av oss har varit med om det här tidigare. Efter den lugnande sprutan blev han slö och när jag höll honom i famnen såg jag hur borta han var i ögonen, tungan stack lite utanför och han var slapp.

När hon sprutade in medlet i katetern på frambenet pep han till och sen var han borta... Jag kände att jag måste vara med, jag hade inte klarat att bara gå därifrån innan han hade somnat in. Sköterskan lämnade oss själva efter att hon hade lyssnat efter hjärtljud. Det kändes konstigt att hålla honom och inte höra något spinnande, vilket han gjorde konstant annars.

Vi var kvar hos honom en bra stund och jag kunde inte sluta klappa honom. Det kändes som hjärtat skulle brista. Eller känns snarare. Jag var nära att säga till Kent att vända tillbaka. Det kändes som om jag övergav honom...

Han hade en underbar personlighet, social och kelen. Om man var ute i köket och han la sig tillrätta på en stol, i fönstret eller på golvet och man gick därifrån så pep han (har aldrig hört honom jama, bara pipa), som för att ropa en tillbaka. Då ropade jag på honom att komma så lufsade han efter en, nöjd att vara i närheten igen. Låg jag i soffan så hände det att han hoppade upp och la sig bredvid och sov med huvudet på min arm. Någon knäkatt var han inte, till det var han för stor på nästan 10 kilo.

Gubben (Chess) var kvar hemma hos Jessica och jag följde med henne upp efter att Kent släppt av oss. Gubben luktade på buren och var väldigt kelen, känner jag honom rätt så hade han säkert gått och letat efter Gaston efter att vi hade gått. Jag ska hämta hit Gubben om en stund och bara vara. Jag ville inte ta hit dem förrän jag hade bestämt mig angående Gaston, det kändes lugnare att om jag nu skulle ta bort honom så ville jag ta honom från det hemmet han alltid bott i och direkt till Blå Stjärnan och inte stressa upp honom mer genom att bo in honom här. Dessutom vänjer sig Gubben direkt att inte Gaston har varit i den här lägenheten.


14 oktober 2002 - 1 februari 2010
..........................................................
Läs även andra bloggares åsikter om somna in, katt, sörjer, sorg, husdjur, blå stjärnan, sköterska, lugnande, kateter, spinner, gaston, chess, gubben, norsk skogkatt.